Ombildning räddade det förfallna arbetarkvarteret

Östergård är mönsterkvarteret som blev slum men räddades av ideellt engagemang. Kampen lade rund till en anda som lever kvar. I dag är föreningen populär och bostadspriserna har stigit rejält. – Styrelsen behöver vårda identiteten, det går inte att ta den för given, säger ordföranden Emilia Gunillasdotter.

Solen lyser upp de färgglada husen i kvarteret Östergård på Kirseberg i östra Malmö. Grannarna Sofie Dahlstedt och Anna Landelius ses på innergården som grannar ofta gör här, medan sönerna leker.

– Det bästa med att bo här är gården, men också gemenskapen, säger Anna Landelius.

Mitt på den lummiga innergården finns kullen med den långa rutschbanan. Där åker barnen pulka på vintern, även när det är dåligt med snö.

– Varje vår får föreningen så om gräset, de åker ju även när det bara är lera, säger Bodil Thyresson leende.

Hon är en av dem som bott här längst, och hon håller med om den unika innergårdens dragningskraft.

– Det här är som en oas mitt inne i Kirseberg, det är lantligt på något sätt. Barnen är trygga, men ändå fria.

Själv flyttade Bodil Thyresson och hennes man hit 1988.

– Det är mycket folk här som är journalister yrken. Många har inställningen att det ska vara en kreativ miljö, lite halv-anarkistiskt så där. Tillåtande och fritt, säger hon.

Bostadsrättsföreningen Kvarteret Östergård ligger en bra bit från kulturarbetartäta Möllevången, men den speciella stämningen har med kvarterets brokiga historia att göra.

”Ute vid Bulltoftavägen reser sig nu ett väldigt byggnadskomplex”, berättade Skånska Dagbladet i maj 1917. Kvarteret som då låg i utkanten av staden innehöll från början 191 ”arbetarbostäder” som skulle avhjälpa den bostadsbrist som rådde.

Men det som ursprungligen var ett mönsterprojekt förföll. Östergård kom i stället att präglas av social misär med trångboddhet, missbruk och kriminalitet.

Trots upprustning och ett uppmärksammat socialt projekt var kvarteret efter decennier av hårt slitage och vanskötsel nära att rivas på 1970-talet. Det räddades tack vare boendes och andra engagerades ideella kamp och i början av 1980-talet renoverades husen och ombildades till bostadsrätter.

Det kommer alltid att komma tider då identiteten utmanas, den hänger inte med utan arbete. 

Den speciella andan som grundlades då har bestått genom åren, menar Bodil Thyresson. Hon jämför det med en bygemenskap där alla hjälps åt i stort och smått. Under pandemin hjälpte de som kunde till med att handla åt sina grannar och någon ordnade filmvisning utomhus.

Kvarterets ungdomar har rustat upp pingisrummet och fixat en muralmålning med överbliven färg. Några har bildat band ihop. Till det kommer aktiviteter som loppis, julgransplundring och kräftskiva.

Emilia Gunillasdotter, föreningens ordförande, gick ”ganska snabbt” med i trädgårdsgruppen när hon flyttade hit för femton år sedan. I nya bostadsprojekt talas det ofta om egna odlingar, gemensamma ytor och social hållbarhet. Emilia Gunillasdotter menar att Östergård bevisar att en sådan miljö kan växa fram, och upprätthållas, över tid.

– Vi lever ju så! Innergården är jätteviktig, det privata som går ut i det gemensamma. Barnen får leka, de vuxna får leka, alla får leka.

Lägenheterna, som före millennieskiftet kunde säljas för närmast symboliska priser, har ökat rejält i värde de senaste åren.

– Nu står vi inför en gentrifiering och det är svårt att veta vart den tar oss. Jag hoppas att vi kan behålla det som är speciellt, det är därför folk flyttar hit.

Ett exempel på hur föreningen aktivt för andan vidare är att de anställer kvarterets ungdomar för att sommarjobba med trappstädning eller annat som behöver fixas under handledning av någon vuxen.

– Det är mer jobb att göra så här, än att bara betala timmar till en förvaltare. Men vi är helt övertygade om att det är värt det. Gemenskapen blir större och den ger en känsla av att det här är vår plats, säger Emilia Gunillasdotter och fortsätter:

– Men det kommer alltid att komma tider då identiteten utmanas, den hänger inte med utan arbete.  Jag tror att som styrelse behöver vi vårda identiteten och inte ta den för given. Det gäller att bestämma sig och sedan jobba för det.