Föreningen har blivit fristad för familjer på flykt

Kriget i Ukraina engagerar. Många bostadsrättsföreningar vill hjälpa till med boende för flyktingarna. Men hur går man till väga? Din Bostadsrätt besökte bostadsrättsföreningen Voxnan i Bagarmossen i södra Stockholm. Där låter medlemmarna ukrainska flyktingar bo i både gästlägenhet och festlokal.

Samtalet haltar lite, som det gör när fem vuxna personer ska tolkas genom en mobil på högtalarfunktion. Vi sitter kring ett bord i Bagarmossen, där föreningen Voxnan har omvandlat sin festlokal till en lägenhet för ukrainska flyktingar.

– Vi ville ut från Ukraina, så fort som möjligt. Och så långt som möjligt därifrån. Vi fick hjälp av två personer i Krakow och en av dem bor här i föreningen. De hjälpte till med allt. Vi valde inte att komma till just Sverige, vi ville bara därifrån, säger Volodomyr Galov.

Sammanlagt bor sex personer i den före detta festlokalen: Oleksandr och Tamara Leheza med barnen Daria, Denys, Danylo, bebisen Dominika och den lilla hunden Jeep. I föreningens gästlägenhet bor Oksana Palonna med barnen Olesja och Denis och Oksanas föräldrar Volodomyr och Olena Galov.

Ett ord återkommer i svaren: bra. Det är bra här. Vi trivs bra.

– Några av oss är från Borodjanka utanför Kiev, och där är kanske bara 10–15 procent av husen och annan infrastruktur kvar. Allt annat är förstört. Vi känner människor som försöker leva där nu och vi ser på tv varje dag vad som händer. Vi är så tacksamma att vi är här nu.

På köksbordet ligger en ukrainsk påskkorg, med målade ägg och en traditionell babka, påskkaka. Den ortodoxa påsken har precis ägt rum. I övrigt är det som att kliva in i en gemensamhetslokal i vilken bostadsrättsförening som helst – förutom att ena halvan av lokalen är fullbelamrad med sängar.

 Det känns väldigt härligt att ha dem här. Jag blir glad varje gång jag tänker på det.

Medlemmen som träffade Volodomyr och de andra i Krakow heter Christopher Kummelstedt. Nu sitter han på föreningens innergård och kisar mot vårsolen. Redan under inledningen av kriget startade han och en vän föreningen Carebridge för att hjälpa ukrainare till Sverige. När de var mitt uppe i det arbetet, ställde han frågan om hans bostadsrättförening skulle kunna tänka sig att ta emot några flyktingar från Ukraina.

– Uppslutningen var överväldigande. Medan jag var nere i Polen tog de hit en rörmokare och installerade en dusch i vår festlokal så den kunde användas som lägenhet. Nu bor det elva personer här i föreningen, som jag kom med när jag åkte hem från Polen med en buss, säger han.

– Det känns väldigt härligt att ha dem här. Jag blir glad varje gång jag tänker på det, säger han.

Föreningens ordförande, Jan Malmborg, håller med.

– Jag har lärt känna dem på det sättet man lär känna människor man inte kan prata med. Det är väldigt varmt och trevligt, men det finns inte så mycket att säga.

Vad är ditt råd till andra föreningar som vill upplåta lokaler åt ukrainska flyktingar?

– En erfarenhet är att myndigheterna inte kan svara på frågor. De har annat att tänka på, de tänker storskaligt. Det finns liksom ingen mall. Hur funkar lagstiftningen? Hur funderas det på permanenta boenden? Och så vidare. Det är mycket att ta ställning till. Man har en känsla och vill hjälpa. Men hur gör man? Nu vet vi mer om hur myndigheterna jobbar med frågan, men det var svårt i början.

Hur gick själva beslutet till?

– Stämman låg så till att vi kunde få ett stämmobeslut, men före det fattade styrelsen ett formellt beslut om att blockera bokningarna för gästlägenheten och festlokalen. Sedan ringde vi runt till folk och frågade om de kunde tänka sig att avstå från sina bokningar. Alla gick med på det. Efter det gick vi ut i vår Facebookgrupp och frågade om några kunde tänka sig att bilda en välkomstkommitté. Tolv stycken anmälde sig direkt.

Får ni någon ersättning från myndigheterna?

– Nej, ingenting. Men familjerna får dagpenning från Migrationsverket. Från början samlade vi in 5 000 spänn för mat, så att de skulle ha något att börja med. Det gick på fem minuter.

Men, berättar han, familjerna Leheza, Palonna och Galov vill klara sig själva – även om de är tacksamma för allt de fått. Just i dag har de dock fått några cyklar ingen använde, till allas stora glädje.

Stoltheten går inte att ta miste på runt köksbordet. Nu väntar de bara på att få tillstånd att börja söka arbete, berättar Oleksandr Leheza, som arbetade som byggnadsarbetare i Ukraina. Oksana var banktjänsteman, Volodomyr busschaufför och svarvare.

– Vi vill försörja oss själva. Men vi kommer från ett annat land och kan inte språket, så det är svårt. Vi kan tänka oss vilket arbete som helst.